Nu är det klart. 466 av de 600 apotek som privatiseras hamnar i händerna på fyra stora ägare. De åtta "klustren" går därmed inte till åtta köpare utan till fyra, trots regeringens löften om att samma bolag inte skulle kunna köpa flera portföljer. På den nya "marknaden" blir det alltså en oligopolsituation redan från början. Här kan du se vad som händer med apoteket nära dig.

Det blev, som beskrivits, ingen omfattande debatt eller nervpirrande omröstning på S-kongressen om dom principiella frågorna kring gemensam välfärd, privatisering och vinstdrift. Av hänsyn till Mona Sahlin och partiledningen fördes den tuffa debatten utanför plenum och TV-kamerornas räckhåll, i korridorer och enskilda förhandlingar. I praktiken var det hela med andra ord avgjort redan innan dagordningspunkt 9.8.1 om vård, skola och omsorg officiellt behandlades under lördagen.

Resultatet blev å ena sidan en skärpning av formuleringarna i partistyrelsens förslag till riktlinjer. Riskerna och problemen med vinstdrift understryks. Samtidigt saknas explicita åtgärder mot vinstdrift. Problemen skall istället lösas med nya kvalitetskrav och stopp för fri etablering. Så här formuleras kärnan i riktlinjerna (slutklämmen har redan återgetts i ett tidigare blogginlägg):

"Gemensamma resurser tänkta för välfärdsverksamheter ska gå till välfärdsverksamhet. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov. Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd, inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav."

Måhända räcker förslaget för att kapa privatiseringsvågens värsta avarter. Att något mildra den grundläggande motsättningen mellan privatiseringsindustrins vinstjakt och den gemensamma välfärdens portalprinciper om lika tillgång efter behov. Men det är högst oklart. Den väg med kvalitetskriterier som skissas är omständlig och kantad av en potentiellt omfattande byråkratisk kontrollapparat.

Kompromissens tvetydighet innebar att privatiseringsdebatten på S-kongressen till slut kom att handla om att båda sidor försökte markera att just dom vunnit slaget. Den ena sidan markerade med andra ord att formuleringarna i partistyrelsens förslag skärpts och att privatiseringsvågen nu skulle attackeras. Medan den andra sidan markerade att socialdemokraterna nu minsann bejakade valfrihet och alla slags driftsformer.

Och förvisso handlar politik om kompromisser. Eller ett ständigt positionskrig, beroende på hur man ser det. Det här var så långt man kunde nå, bakom kulisserna på partikongressen.

Och förhoppningsvis rymmer kompromissen potential att framöver skärpas och konkretiseras - inte minst när det gäller en explicit rågång mot vinstdrift.

Men för att det skall vara möjligt krävs med all sannolikhet ett stärkt opinionstryck. Att den vinstdebatt som bubblat fram i media inför S-kongressen inte lika hastigt nu upphör. Att privatiseringsvågen och dess konsekvenser naglas fast på agendan fram till valet. Att den rörelse för gemensam välfärd som delvis börjat resa sig ges förnyad energi.

Risken är att media och den offentliga debattens dirigenter nu anser frågan avhandlad. Utifrån sett framstod det ju snarast som att kritiken mot privatiseringar och vinstdrift rann ut i sanden. Åtminstone är det den bild som framhävs i media. Och för allmänheten är det just medias referat eller på sin höjd SVT24:s direktsändning som formar bilden av socialdemokratins inställning, inte bakomliggande korridorsnack och interna förhandlingar.

Risken är också att kompromissens luddighet - om resultatet inte skärps - gör frågan mer eller mindre obrukbar för de rödgröna i valrörelsen. Höjda kvalitetskrav räcker näppeligen som pedagogisk skiljelinje mellan regeringsalternativen. Alliansens privatiseringsivrare älskar att prata kvalitet i abstrakta ordalag - ordet ingår i praktiken i privatiseringsretorikens nyspråksordlista - istället för att tvingas diskutera vinstdrift och privatiseringarnas avgörande baksida: urholkningen av en gemensam välfärd fördelad efter behov. Inte heller stopp för fri etablering - även om det är ett skarpt och nödvändigt krav - lär räcka för att skingra dimman.

Huvuduppgiften handlar med andra ord nu om att elda på privatiseringsdebatten. Att undvika alla försök att föra frågan till handlingarna. För att det ska lyckas lär det krävas initiativ också utanför partiapparaterna. Och sådana finns. Ett exempel är den budkavle och kampanj som nyligen inletts av bland annat Nätverket för Gemensam Välfärd och LO-distriktet i Stockholms län. För den som nu vill föra fram positionerna och driva på för att privatiseringsvågen skall bli en verklig valfråga finns all anledning att stötta det initiativet.

/Jens Ergon

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.

De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.

En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.

Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.

Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.

För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.

Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.

/Peter Gustavsson

Socialdemokraternas kongress. Fredag. Majoriteten går på partistyrelsens linje i friskolefrågan, dvs att det ska vara fortsatt möjligt att driva friskolor med vinstintresse. Alla motioner och yrkanden som vill stoppa aktieutdelning och vinstuttag röstas ned. Liksom de som vill förbjuda vinstdrift helt och hållet.

Debatten innan beslutet blir lång. ”Skolan är ingen marknad”, proklamerar ett ombud. Och många instämmer. Men partistyrelsen viftar ifrån sig. ”Vi lever i en annan verklighet nu än för 10 år sedan”, replikerar Anneli Hulthén, i samma veva som hon yrkar avslag på alla skärpningar av skrivningen om vinstuttag.

Visst finns det ljuspunkter i kongressens viljeriktning: en uppstramning av etableringsrätten (en friskola ska nu startas och drivas i "samråd" med kommunen), ökad kvalitetskontroll, en mer planerad fördelning av resurser.

Men i själva knäckfrågan vågar eller vill man inte sätta ner foten. S lägger sig inte i vem som driver skolan, eller efter vilka principer den styrs. När förslag som vill värna eleverna mot vinstintresset konsekvent röstas ned specificeras den annars luddiga formuleringen att ”vinster inte ska kunna tas ut genom att ge avkall på kvaliteten i skolan eller genom att välja bort elever med störst behov”: S tycks mena att det i princip är okej att göra vinst på skolor. Att spekulera i elever. Att se skolan som en "tillväxtmarknad".

Hulthén har på ett sätt rätt. Visst har verkligheten förändrats – skolan är redan en marknad. Private-equitybolag gör miljardvinster på skattefinansierade skolor. Och de vill ha mer. Och så länge de kan fortsätta charma elever med samordnade reklamkampanjer, datorer och resor till Frankrike, och så länge de lyckas plocka och locka till sig de mest lättutbildade eleverna, så kommer de att få mer. Vinst alltså.

Men frågan är väl trots allt hur man ställer sig till denna "verklighet"? Eller är "verkligheten" opåverkbar.

Jag sluter ögonen. Då stegar partiledaren upp i talarstolen. Det har blivit dags att dra upp linjen:

”För arbetarrörelsen är det, och har alltid varit, en självklarhet att så grundläggande mänskliga och sociala nyttigheter som utbildning, vård och omsorg måste tillkomma alla medborgare på lika villkor och fördelas efter individens förutsättningar och behov, inte hans ekonomiska resurser. Metoden att förverkliga de målen har varit att bygga ut just den offentliga sektorn.”

Publiken spärrar upp öronen. Den offentliga sektorn? Har vi inte slutat använda det ordet?

”Man må ha vilken uppfattning man vill om det moraliskt försvarbara i att tjäna pengar på sociala behov; oberoende av vilka värderingar man har på den punkten kan man ändå konstatera att vinstkravet primärt styr verksamheten i enlighet med vad som är lönsamt för producenten, inte i enlighet med vad som är behoven hos konsumenten. Många människor skulle därför finna att de i ett privat system varken skulle få bättre service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre service och ingen valfrihet alls.”

Nu blir det alldeles tyst bland kongressombuden. Vad säger människan?

Partiledaren varnar sedan för att ”många barn med särskilda problem kommer att stötas ut av det privata systemet” och att vinstdrift för med sig att ”elever och föräldrar hela tiden vägs på en lönsamhetsvåg, där det ytterst är producentens lönsamhetsbedömning, inte konsumentens behov, som fäller utslaget. Service blir inte längre en rättighet.”

Fast det är inte Mona Sahlin som står i talarstolen. Och året är inte 2009. Naturligtvis inte. Det är Olof Palme. Och året är 1985. Pysslingendebatten rasar, och Palme har beslutat sig för att ta strid mot vinstintressenas insteg i välfärden. Jag har rotat fram talet ur arbetarrörelsens gömmor, och tagit med det till kongressen. Som för att hålla någon i handen.

Jag går ut ur kongresshallen, minglar bland montrarna, med Palmes tal i den ena handen och Vårdföretagarnas folder ”Det spirar i vårdföretagen” i den andra. Äter skumbilar i skuggan av Eon:s åtta meter höga fana.

Vi lever i en annan verklighet nu.

/Kent Werne

I förra numret av Fokus påpekar ekonomhistorikern och författaren Jenny Andersson att vinstintressets insteg i välfärden knappast är något som tilltalar folkmajoriteten.

"Man behöver inte vara särskilt ideologiskt dogmatisk för att uppfatta att något är fel när verksamhet som vård och skolor styrs av snäva vinstprinciper och när detta gått så långt att resultaten är en Kafka-liknande organisation där den enskilde »kunden« har rätt lite att säga till om. De flesta människor, när de konfronteras med Sodexholådan eller med DN:s uppslag om att vinsterna från svenska friskolor investeras utomlands där möjligheterna att göra vinst på människor är ännu större, känner i magen att något är fel", skriver hon.

Därför borde det vara fullt möjligt för Socialdemokraterna att sätta ner foten i vinstfrågan inför valet. Det kan rentav bli en valvinnare. Om man nu kan sätta ner foten. Sanningen är ju att detta är en fråga som kapar partiet på mitten. Jämtin får antagligen stöd för sin vinstkritiska linje, inte bara av Norrlandssossar och tusentals gräsrötter, utan också av mer centralt placerade företrädare. Men det visar sig också att kommunalråden i Stockholms kranskommuner och Kjell Olof Feldt inte är ensamma på den vinstpositiva sidan. Den senaste som sållat sig till den skaran är Tomas Bodström, som påkommits med att sitta i styrelsen för den vinstdrivande förskolekoncernen Pysslingen. "Det viktigaste i diskussionen om skolan är inte ägandeformer, utan skolornas kvalité och att tillgänglighet för alla barn ska vara rättvis", svarar Bodström sina kritiker i en debattartikel.

"När ska socialdemokratin sluta att dum-tro att vinst i sig är bra? Jag hoppas på storgräl i friskole- och vinstfrågan på kommande s-kongress, ett riktigt praktgräl där strån och stickor ryker och taket lyfter åtminstone några meter", skriver Jenny Andersson.

Det är bara att hålla med. Om nu grälet kan bidra till att dimman inom S skingras och argumenten rätas ut. Risken är väl bara att det berömda locket läggs på. Frågan är då var människors maggropskänsla ska ta vägen?

/Kent Werne

Så kom den självklara uppföljningen till DN:s genomgång av vårdkoncernernas miljardvinster: En stor del av vinsterna landar i skatteparadis. Capio, Attendo, Aleris, Carema - alltså samtliga vårdjättar bortsett från Ica-betonade Praktikertjänst - ägs av riskkapitalbolag med mysiga, omvårdande namn som Nordic Capital, 3i, EQT och IK Invest. Genom intrikata ägarkedjor som utöver riskkapitalbolagen omfattar holdingbolag, topholdingbolag och allehanda fonder slussas skattefinansierade miljardvinster till adresser som Guernsey och Jersey.

Det uppenbara gräv som nu återstår torde vara att helt simpelt kontrollera bolagens inbetalda skatter. Man kan misstänka att samma vårdkoncerner som karvar miljardvinster från offentliga medel knappast dignar under skattetrycket.

Men det intressanta när de huvudlösa exemplen från den skattefinansierade privatiseringshetsen nu synliggörs i mainstreammedia (DN:s genomgång av vårdkoncernernas mångmiljardvinster föregicks för någon vecka sedan av reportagen (1, 2, 3) om avknoppningar till vrakpris av förskolor i södra Stockholm) är inte minst hur privatiseringspolitikens ideologer tvingas omformulera sin retorik. Från att ösa på med sedvanligt nyspråk om mångfald och valfrihet - och gärna helt utelämna ord som "privatisering" eller tala om sånt som luktar kommersialisering - känner man sig nu nödgade att febrilt försvara vinstintresset i sig.

Resultatet blir lika motsägelsefullt som den skattefinansierade privatiseringsvågen. Under rubriken "Lär av vinnarna" försöker DN:s ledarskribenter förklara varför vårdkoncernernas miljardvinster i skatteparadis är något att se upp till och ta efter i hela den gemensamma välfärden. Åtminstone tror jag att det är denna säregna tes de vill saluföra. Men helt enkelt är det inte att följa med i de logiska kullerbyttorna.

Problemet, tycks DN:s ledarskribenter i alla fall i slutänden hävda, är att ingen fattar att vård av sjuka och gamla är precis som inköp av IT-system och kontorsmöbler. Förvisso finns här ett problem - för DN:s ledarredaktion. Ifall den ideologiska insövdheten är så kompakt att man inte förmår se skillnad mellan patienter och kontorsmöbler, ja då lär man spotta ur sig betydligt fler galenskaper när journalistkollegorna nu börjat gräva i privatiseringsträsket.

Varför, undrar sålunda DN:s ledarskribenter, måste vinst ställas mot verksamhet när det gäller vård, skola och omsorg? Jo, av det enkla skäl att det handlar om verksamheter som alltjämt är skattefinansierade och enligt lagar och politiska mål skall styras av grundprinciper om lika tillgång efter behov. Om efterfrågan och plånbok finge råda fritt, ja då skulle det inte finnas någon motsättning mellan vinsten som drivkraft och välfärdens verksamheter inom vård, skola och omsorg. Men ett sånt system är det väl ingen som vill ha - eller?

Det vi "lär av vinnarna" av dagens skattefinansierade privatisering - det vill säga Capio, Attendo, Aleris och Carema och deras vinstmiljarder på Guernsey och Jersey, eller varför inte Kulturkrabaten AB:s litet mer småskaliga miljonvinster efter avknoppningarna i södra Stockholm - är just vilken drivkraft som nu lockas fram och premieras: Det nakna vinstintresset. Hur detta skall driva på för att infria den skattefinansierade, gemensamma välfärdens portalparagrafer, eller för den delen göra det hela billigare, är DN:s ledarredaktion varmt välkommen att redogöra för i detalj. Utan liknelser med möbelhandel.

/Jens Ergon

DN har tittat på de fem dominerande vårdbolagens vinster under 2008. Den sammanlagda rörelsevinsten landar på tre miljarder. Omsättningen var 15 miljarder, så marginalen går att skryta med.

Vinsterna finansieras till största delen av kommunerna och landstingen, av skattepengar. Och detta samtidigt som landstingen och kommunerna nu kickar tusentals sjuksköterskor, undersköterskor och vårdare. Man kan tycka att pengarna borde ha gått tillbaks till det offentliga, fyllt i hålen.

Men så funkar det ju inte. Pengarna glider istället iväg till "investerarna" - de riskkapitalbolag som äger vårdbolagen.

Vissa ser de höga vinsterna som ett bevis på att privata utförare är effektivare än det offentliga. "Om man får pengar över, så visar det att det går att driva verksamheten billigare", säger socialminister Göran Hägglund. Samma eller bättre vård till en lägre kostnad, blir ofta slutsatsen.

Ett felslut? Minst sagt. Att det blir höga vinster har olika förklaringar, beroende på system.

Vid entreprenader inom äldreomsorgen, då summan som vårdbolaget får bestäms på förhand, skapas vinstmarginal genom lägre personaltäthet och genom att gamla får duscha och gå ut i solen mer sällan. Detta är inget som de omsorgskvalitén mår bra av.

I vårdvalssystem, där ersättningen från landstingen baseras på antalet listade patienter och på antalet patientbesök, måste man försöka locka till sig och beta av så många patienter som möjligt. Och då är relativt friska patienter med lättare åkommor att föredra, sådana som inte kräver så många prover, som går att kolla igenom på fem-tio minuter. Ett sådant system mår varken de verkligt sjuka eller landstingets ekonomi bra av.

Vårdvalsystemet i Stockholm resulterade i 400.000 fler patientbesök förra året, och kostnaderna steg med 115 miljoner. Ökad tillgänglighet? Förvisso, även om besöksfrekvensen i huvudsak ökade i mer välbärgade områden, där vårdbolagen etablerat sig. Men också kostnadsdrivande. Och pengarna tas förstås från andra poster i Landstingets budget.

Detta ses dock som en "produktionsökning" från vårdbolagshåll. Och det märkliga har uppstått att ökade kostnader helt plötsligt har blivit något av en hjärtesak för privatiseringsindustrin och dess dörröppnare.

Och det blir bara bättre och bättre dag för dag. Åtminstone utifrån vårdbolagens perspektiv: Obligatoriskt vårdval i hela Sverige, kundvalssystem inom äldreomsorgen i allt fler kommuner. Carema jublar i sin senaste årsrapport:

"Den 1 januari 2010 träder lagen om vårdval i primärvården i kraft. Denna lag innebär att landstingen ska införa fri etablering och frihet att välja utförare inom primärvården. Med vårdval inom primärvården i hela landet öppnas en mycket stor marknad för privata aktörer
som Carema."

/Kent Werne

Västerbottens Folkblad har skrivit en ledare utifrån "Sälj hela skiten!". Lars Bodén tycker att "boken borde läsas av alla politiker i första hand. Insikten om hur privatiseringar kan rasera den gemensamma välfärden verkar inte särskilt utbredd." Vi kan inte annat än hålla med honom...

Den som vill kan nu begrunda apoteksbutikens framtid i sin närhet. På hemsidan för Apoteket Omstrukturering AB - regeringens maskineri för utförsäljningen av 616 apoteksbutiker av totalt 946 - blandas sedvanliga floskler om utförsäljningen och marknadiseringen med en illustrativ karta och listning av samtliga apoteksbutikers kommande öden.

Undertecknad noterar att Södermalm på hemmaplan i Stockholm placerar sig sedvanligt högt i privatiseringsligan. Sex av sju apotek skall säljas. I ett flertal av Stockholms kranskommuner - Nynäshamn, Tyresö, Salem, Sigtuna, Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna och Vaxholm - säljs samtliga apoteksbutiker. På länsnivå tycks Uppsala, Södermanland och Västra Götaland toppa utförsäljningsligan.

"Vi vill ha stora, mindre och medelstora aktörer, och få till en bra blandning mellan dem", kommenterar Omstrukturering AB:s VD Eva-Britt Gustafsson privatiseringsstatistiken i Södermalmsnytt.

I Veckans Affärer spekuleras nu om vilka de kommande köparna kommer att bli. Här blandas Kronans droghandel och KF med anonyma private equity-jättar som 3I, PAI Partners och Procuritas. Utländska apotekskedjor som tyska Celesio säger sig föredra nyetablering framför att äta resterna av Apoteket.

Den slutgiltiga ägarkartan lär - om några år, ifall marknadiseringen fortsätter - se något mindre blandad ut än Eva-Britt Gustafssons och Omstrukturering AB:s prydliga förhoppningar. En kommersiell apoteksmarknad är, som Apotekets styrelseordförande Per Båtelson uttrycker det i Veckans Affärer, "generiskt driven av konsolidering". Den har, med andra ord, en notorisk fallenhet för oligopol. Vilket tidigare marknadiseringsexperiment i andra länder, som Norge, eller i andra branscher, som post, el, järnväg och telekommunikation, med all önskvärd tydlighet visar.

/Jens Ergon

Alliansregeringen går på i ullstrumporna med marknadiseringen av allmännyttiga tjänster. Denna gång är det avfallshanteringen som drabbas. I promemorian Nya avfallsregler föreslås att kommunernas nuvarande huvudansvar för hushållsavfall i verksamheter (hotell, restauranger, affärer, skolor, sjukhus - ja, allt) slopas och ersätts med ett "frivalsystem".

Motiveringarna känns igen: Konkurrensen ska skapa effektivare, billigare och bättre avfallshantering. Och så sägs det handla om anpassning till ett nytt EU-direktiv.

Mycket litet av detta stämmer eller har något egentligt stöd.

Weine Wiqvist, VD för branschorganisationen Avfall Sverige - där kommuner, kommunala bolag och andra företag som arbetar med avfallshantering ingår - dömer ut förslaget som märkligt och hafsigt. Själva EU-anpassningen i förslaget brister enligt Wiqvist när det gäller miljöhänsyn - samtidigt som förslaget går längre än EU-direktivet i sin marknadiseringsiver. Mest märkligt anser Wiqvist att "frivalsystemet" och slopandet av kommunernas huvudansvar är:

"Det förefaller vid en första analys ha tillkommit i all hast och ger inga miljöfördelar men medför sannolikt höga kostnader för samhället som helhet. Här behövs nog mer tankearbete och analys av vilket problem som departementet anser behöver lösas med just denna nyordningen", konstaterar Wiqvist.

Avfall Sverige har redan tidigare tydligt avrått från dylika marknadiseringsexperiment, bland annat med stöd av den utredning Naturvårdsverket gjort. Ökade transporter med fler aktörer, trängsel i soputrymmena, ökat behov av tillsyn när miljöhänsyn kolliderar med alltmer av vinstintresse, sämre möjligheter för rejäla miljösatsningar som biogasproduktion - och slutligen ökade kostnader för de flesta förutom de största företagskunderna, se där några av de konsekvenser som förutspås.

Inget av detta biter naturligtvis på en regering med tunnelseende. Ideologisk fartblindhet och ivern att bryta upp nya marknader överskuggar det mesta. Redan 2010 hoppas regeringen att de nya avfallsreglerna skall börja gälla. Risken är stor att så också sker. Sopberget av ogenomtänkta marknadiseringar och privatiseringar växer.

/Jens Ergon

Författaren och journalisten Göran Rosenberg reder idag i DN ut något av den förvirring som samma tidnings ledarsidor spridit i debatten om Carin Jämtins förslag att begränsa vinstuttagen för den skattefinansierade privatiseringsindustrin.

Läs gärna kolumnen - den punkterar de flesta av de teser som i falsett höjts mot Jämtins förslag.

En viktig kommentar - som vi tagit upp tidigare på den här bloggen - är att debatten lätt kantrar till en moraldiskussion om privatiseringsindustrins vinstuttag i sig.

Vinstuttagen sticker i ögonen - vilket gissningsvis är en av de politiska anledningarna till att Jämtin sätter ned spaden just här. Och magkänslan att mångmiljonrullningen av skattemedel till de växande företagskoncernerna inom vård, skola och omsorg är knas skall inte förringas. Privatiseringsindustrin och dess bundsförvanter i alliansregeringen undviker mer än gärna att tala om vinst. PR-strategin har handlat om att istället trumma in ett nyspråk gödslat med glosor som "valfrihet" och "mångfald". Men i den intressanta debatt som rullat efter Jämtins förslag - den första på allvar på flera år om skattefinansierad privatisering - har privatiseringspolitikens förespråkare tvingats att tala om just vinst, inte sällan med ansträngt högljudd stämma.

Men de tyngsta argumenten bakom Jämtins förslag handlar som sagt inte om ett moraliserande kring vinst - vilket privatiseringsivrare gärna vill få det till. De handlar om de faktiska konsekvenserna av att kommersialisera den gemensamma välfärden. Med Rosenbergs ord:

"En återkommande missuppfattning är att problemet skulle vara vinsten i sig. Det är det inte. Också vårdens verksamheter måste i någon mening gå med vinst, annars kan de inte upprätthållas. Problemet uppstår när vinsten i vården går från att vara ett resultat i verksamheten till att bli en drivkraft för den."

Att det är vinst som är den huvudsakliga drivkraften för de expanderande vård- och utbildningskoncerner som nu tar över alltmer av den skattefinansierade välfärden råder det knappast något tvivel om. Och vinsten som drivkraft spelar roll. Inte minst i de kundvalsystem med grovt sett fri etableringsrätt som nu expanderat från skola till vård och omsorg. I praktiken trycker vinstdriften på i direkt kollisionskurs med den gemensamma välfärdens grundsatser om lika tillgång efter behov. Och konsekvenserna är väldokumenterade: Snedfördelning av resurser, ökad segregation, högre totalkostnader. Ett söndermalande av den gemensamma välfärden inifrån som i sin tur ökar trycket för att också finansieringen stöps om, från att vara solidarisk och skattefinansierad till alltmer privatiserad.

Den gemensamma välfärden befinner sig på drift med vinsten som segel. Det är en seglats som inte lär sluta lyckligt. Steg två i debatten handlar därför om att lyfta just konsekvenserna. Att fokusera på vinsten som drivkraft och resultatet av välfärdens kommersialisering. I en sån debatt förvandlas klyschor som "driftsformen spelar ingen roll" - flitigt använd ända sen 1990-talet, också inom socialdemokratin, numera införlivad i alliansens nyspråksordlista - till vad de just är: nonsens.

/Jens Ergon

En sammanslutning av ideella vårdgivare kom på den briljanta idén att fråga svenska folket vad de tycker om vinstutdelning inom vården. Det visade sig att 71 procent är negativa till fenomenet.

Jämtin och andra som vill hindra privatiseringsindustrin från att plocka ut miljoner i vinst från den offentligfinansierade vården får alltså stöd från en betryggande majoritet av befolkningen. Kan vara bra att veta när skällsorden och åthutningarna viner kring öronen.

Och inför den kommande socialdemokratiska kongressen borde detta vara mumma för såväl trianguleringsfans som klassiska välfärdskramare. Undersökningen visar ju att medelklassen ännu inte är förlorad till privatiseringshetsarna, även om Kjell-Olof Feldt är det. Men det hände tyvärr redan på 80-talet, om inte förr.

/Kent Werne

Den debatt om vinststopp för privatiseringsindustrin som vi beskrivit tidigare här och här har fortsatt med inlägg från såväl Friskolornas Riksförbunds ordförande Kjell-Olof Feldt som DN:s ledarsida. Inläggen bemöts av Östrans Peter Akinder som bland annat skriver:

Att Kjell-Olof Feldt och hans småborgerliga vapendragare i det stora partiet accepterar vinstintressen i välfärden, och underskattar problemen, innebär bara en sak: att socialdemokratin och dess ledning nu avkrävs besked om var man står.

Höstens partikongress är ett lämpligt forum att ge svaret att gemensamma resurser ska användas till välfärd för alla, inte till aktieutdelning för några få.

Debatten om vinst i välfärden har bara börjat.

/Peter Gustavsson

Debatten om Vattenfall har ställt näringsminister Maud Olofsson och resten av regeringen på hårda prov. Hur ska man kunna förbättra Vattenfalls verksamhet - från att syssla med poänglös greenwash till att bli ett effektivt verktyg i klimatomställningen?